Paddington är här!

Vår älskling är äntligen här! Måndag den 15 september 2014 kl 14:26, valde han att komma ut till oss. Han är en liten krabat på 52 cm och 4026 gram. Han är vår lille prins! Alldeles perfekt från första stund. Med andra ord tio tår och tio fingrar. Jag gissar dock att alla nyblivna föräldrar känner exakt samma sak. Han valde att komma 1 vecka senare än beräknat BF om vi går efter det andra datumet vi fick. Om vi går efter det första är han en otroligt punktligt liten kille. Så naturligtvis håller vi oss till det första datumet 🙂

IMG_2403

Vattnet gick på söndagen den 14 sep kl 9:30. Ringde in till BB Sophia och frågade hur länge vi kunde stanna hemma. Jag hade absolut inga värkar, inte värre än de vanliga. 6 timmar senare åkte vi taxi in till BB Sophia fullt medvetna om att vi skulle bli hemskickade. Vilket vi också blev. På grund av infektionsrisk så vill de att man kommer in för en liten koll. Strax efter 17:30 satt vi åter igen i en taxi fast denna gången på väg hem.

Läkaren på BB Sophia talade om för oss att om lillkillen inte ville komma ut självmant så skulle jag bli igångsatt på tisdag den 16:e. Men så blev det inte, punktlig som han är. Senare på söndagskvällen började värkarna sätta igång på riktigt. Vi insåg då att vi skulle få en lång natt framför oss. Så vi tog det lugnt, såg på tv, käkade lite innan vi än en gång beställde en taxi med slutdestination BB Sophia.

Väl där blev vi inskrivna, jag blev undersökt och sen skickades vi upp till våning 2. Det var äntligen dags för oss att få träffa Paddington. Men Paddington trivdes bra inne i min mage så vi fick chilla lite. Rättare sagt så fick vi vänta hela natten på honom och en bra in på nästa dag innan han bestämde sig för att komma ut. Men guds gåva till mänskligheten, epiduralen, gjorde väntan väldigt mycket mer trevlig.

Men på måndagmorgon strax efter 8:a drog allt verkligen i gång. Epidralen a.k.a guds gåva ”slutade”  verka när Paddington började trycka sig neråt. In med lustgasen, kände mig full som ett hus, men smärtan lindrades. Efter 3 krystvärkar i gynsängen konstaterade barnmorskorna samt läkaren att Paddington behövde tas med sugklocka då han låg och tittade upp. Vilket innebär att han kom med pannan först istället för hjässan. Men jäklar då gick det fort, 2 krystvärkar senare så kom han ut med en väldig fart. Bara sekunder efter att han var ute hörde vi hur han skrek. Det absolut härligaste ljudet. Upp håller barnmorskan en liten alienliknade varelse, lite lätt rosa-röd-lila, med armar och ben viftandes åt alla håll och kanter. Klockan 14:26 landar denna lilla krabat på mitt bröst. En ovillkorlig kärlek. Efter att skrutten legat ett tag var det dax att klippa navelsträngen. En uppgift som skruttens pappa skötte exemplariskt.  

En obeskrivligt häftig känsla och upplevelse. I och med denna ”lilla” upplevelse finns det nog inget som jag numera kan göra eller visa som Magnus nu inte redan sett. Det var ju inte som så att vi tog en fin och underskön promenad på en vacker blomsteräng. I och med att förlossningen gick som smort och alla mådde bra kom de ganska ingående in med den ”födelsedagsfika”. Vilka annan dag som helst hade det varit en helt vanlig smörgås, men i och med att detta var det första jag åt sen middagen dagen innan smakade de gudomligt gott. Efter det att födelsedagsfikat avlämnats fick vi en lång tid för oss själva innan de kom in för att väga och mäta honom medan jag tog den mest underbara dusch. Efter det fick vi flytta in i ett annat rum på samma avdelning där vi blev kvar två nätter. Det var även här, precis när han kom ut, som vi kom på hans namn. Och det var inget av de namn som vi hade tänkt. För de namn som vi hade bestämt oss för, passade inte på vår lilla kille. 

En bildbomb följer nedan 🙂